Kalmar triathlon - ironmandistans
Inför
loppet
Efter Lanzarote Ironman så var jag lite orolig för om jag skulle
komma igen med träningen eller om jag hade bränt allt krut.
Det visade sig att kroppen återhämtade sig snabbt och jag upplevde
det aldrig som något problem överhuvudtaget. Givetvis hjälpte
det att jag lyckades bra där nere och jag såg nu framåt
mot Kalmar utan att känna någon press. Efter två väldigt
lugna veckor startade upptrappningen ordentligt och jag fick till några
riktigt fina veckor med bra träning. Simningen kändes sådär
men de andra grenarna gick verkligen perfekt och det var verkligen med
gott självförtroende jag inledde min toppning. Enda smolket
i bägaren var Utmaningen i Nora och Sundbyholmstriaden som gick dåligt
men jag intalade mig att det berodde på den tunga träningen
och att formtoppen skulle komma i Kalmar. Och mycket riktigt började
det kännas riktigt bra i kroppen när det var ungefär en
vecka kvar till drabbning!
Pre-race
Jag kom ner på torsdagen och jag hade tänkt simma ett varv
på banan men tyvärr var den inte uppmärkt än. Jag
plaskade runt lite i viken i alla fall och fick känna på formen
och navigeringsförmågan. På fredagen cyklade jag och
sprang en sväng med god fart och benen kändes riktigt pigga.
Informationsmötet gav inte så mycket nytt och jag hoppas de
blir bättre på engelsk information nästa år då
antalet utländska deltagare ökar konstant. På tal om antal
deltagare så var det i år nytt deltagarrekord med ca 420 startande.
Hur som helst var det kul att träffa lite folk och snacka lite inför
loppet. Det stora samtalsämnet var vädret som såg minst
sagt ostadigt ut enligt prognosen. Då och då kom det ordentliga
regnskurar och det blåste ganska rejält. Jag hade lite svårt
att finna tävlingskänslan även om kroppen kändes bra
och stora stunder kände jag mig nästan likgiltig inför
loppet. Räddningen blev att åka ner till tävlingsområdet
en sväng och kolla på sprinten. Efter det tände jag till
och resten av kvällen gick åt till förberedelser och tänka
igenom taktiken inför morgondagen.
Tävlingsdagen
Efter en god natts sömn ringde klockan 04.50 och jag kände mig
förhållandevis pigg faktiskt. Det första jag gjorde var
att titta ut genom fönstret och jag blev lättad att se att vädret
var strålande. Skönt att i alla fall slippa regn vid starten!
Jag käkade en lätt frukost och tog en kopp kaffe innan jag begav
mig ner till tävlingsområdet. Tanken var att cykla dit för
att komma igång lite men det gick inte så bra att kombinera
tempohjälm och ryggsäck så det fick bli bilen ändå.
Väl där gjorde jag snabbt i ordning mina grejer och hade sedan
gott om tid på mig till start. Det är alltid en härlig
atmosfär och många såg lite spända ut. Själv
kände jag mig väldigt avslappnad och efter att suttit och laddat
på min stol krängde jag på mig våtdräkten
och gick ner till simstarten. Att det kändes så lugnt tog jag
som ett gott tecken och efter en kort simtur intog jag en position långt
fram till höger. Nationalsången spelades och man kände
verkligen spänningen i luften när drygt 400 ivriga triathleter
stod och frustade vid vattenbrynet.
Simning
3860m
Min taktik var att gå ganska långt till höger fram till
första bojen för att på så sätt undvika den
värsta trängseln. När starten gick gled jag iväg och
jag blev förvånad när jag fick simma helt ostört!
Det blev en extremt behaglig simning och jag var aldrig i närheten
av mjölksyra. Första varvet var snabbt över och jag lyckades
hålla stabilt tryck genom alla tre varven. I mina tidigare lopp
så har jag alltid hamnat i en "för bekväm" fart
och det har mest känts som en lång transportsträcka. Nu
hade jag känslan av att jag tävlade och det kändes som
om jag var ganska långt fram i fältet. Jag blev därför
lite besviken när klockan visade 1.11 men det visade sig att förhållandena
i år var kanske de sämsta någonsin och simtiderna var
dåliga överlag. Det kändes som om jag gjorde mitt bästa
och snittpulsen var 170 så det var helt enligt plan. Jag förbättrade
min simplacering jämfört med förra året och det stod
väldigt mycket cyklar kvar när jag svidade om och stack ut från
växlingsområdet så jag får nog vara väldigt
nöjd med simningen trots allt.
Varv 1: 23.33
(26:e tid)
Varv 2: 24.03 (27:e)
Varv 3: 24.10 (23:e)
Totalt: 1.11,41 (28:e)
Snittpuls: 170
Cykel
180,6km
Det var väldigt skönt att luften var kvar i däcken till
att börja med och jag rullade ut ur stan med bra känsla. Jag
gick ut lugnt och här märktes det verkligen att jag var mycket
högre upp i fältet än förra året. Jag hade inte
alls mycket folk omkring mig och det dröjde längre tid innan
jag mötte täten jämfört med då. Ut till första
vändpunkten tittade jag överhuvudtaget inte på pulsmätaren
utan försökte komma in i rätt ansträngningsnivå
och det kändes från början riktigt bra. På tillbakavägen
fick vi medvind och jag började hålla lite koll på pulsen.
Min målsättning var att köra några slag lägre
än förra året (151) och hamna runt 145. Första varvet
avverkades i rask takt och ut på andra ökade jag trycket lite
och plockade in en del folk som kört om mig tidigare. Hela tiden
var jag noggrann med att äta och dricka ordentligt och känslan
av att vara långt framme var väldigt härlig måste
jag säga! Det sporrade och att det blåste och stundtals regnade
berörde mig inte det minsta. Jag malde på och ut på tredje
varvet så tänkte jag bara på att hålla min fart.
Jag vet inte om det blåste mer eller om jag var lite trött
men ut till vändpunkten kändes det lite segt men det var lugnt.
Hela tiden åt jag av min gelé och drack mycket sportdryck.
I och med att det var relativt svalt ute så körde jag enbart
med sportdryck och drack inget vatten överhuvudtaget. Jag blev också
en erfarenhet rikare då jag lättade på trycket utan att
stanna för första gången. Sista milen slog jag av lite
och började mentalt förbereda mig inför löpningen.
Jag lyckades pricka 145 i medelpuls och när jag rullade in mot växlingen
tackade jag cykelgudarna för att jag inte fick punka eller andra
mekaniska problem. I växlingen sa speakern att tävlingstiden
var 6.20 så allt jag behövde göra nu var att springa maran
på under 3.40 för att fixa sub10 : Jag hade innan räknat
med lite större marginal men det kändes bra att i alla fall
ha målet inom räckhåll.
Varv 1: 1.42,13
(33:e)
Varv 2: 1.38,51 (15:e)
Varv 3: 1.43,24 (14:e)
Totalt: 5.04,27 (16:e)
Snittpuls: 145
Löpning
42,2km
Man vet ju aldrig hur benen ska kännas när man börjar springa
men idag var benen och jag överrens. De sprang på i 5-fart
och känslan var extremt lätt. Här sprang jag i början
efter pulsmätaren och jag försökte hålla mig i närheten
av 150. Det kändes som sagt lusigt men jag höll mig i skinnet
och höll mig där med vetskapen om att det är en lång
löpning. Jag ville verkligen avsluta starkt den här gången
och för att göra detta visste jag att det dels var viktigt att
inte gå ut för hårt och dels sköta nutritionen.
Vid varje depå drack jag två muggar sportdryck första
varvet och därefter gick jag på colan. Jag drog också
i mig lite gelé då och då som visserligen höll
på åka upp flera gånger men jag lyckades behålla
skiten i mig. Efter första varvet kände jag mig väldigt
fräsch och ut till vändpunkten gick det fortfarande lätt.
Här tittade jag till på klockan och jag såg 1.47. Lite
långsammare än sist men förhoppningsvis skulle jag orka
hålla farten hela vägen den här gången. På
tillbakavägen kände jag att jag tappade lite fart och fokus.
Det var just nu inte så kul att springa men jag satte hela tiden
upp små delmål och försökte hålla humöret
uppe så gott det gick. Vid varvningen fick jag efter loppet höra
att jag såg väldigt trött ut men brorsan skrek att jag
kommer fixa tio timmar lätt om jag höll igång. Jag kände
mig lite sliten men ändå långt bättre än förra
året. Klockan visade 8.43 och jag gav mig fan på att jag skulle
springa sista varvet starkt och på något sätt kom jag
in i någon form av andra andning. Det blev helt plötsligt lätt
att springa och jag kände mig lätt som en liten alv när
jag sprang. I stället för att det hela tiden blev jobbigare
och jobbigare blev jag i stället starkare. Jag sprang i ett rus och
det enda jag tänkte på var att hålla fart och få
i mig mina två muggar vätska vid varje depå. När
jag hällde i mig cola rann det ut en skvätt varje gång
som sved i mina skavsår och detta fick mig att "piggna till"
ytterligare. Jag tänkte också på att jag hållit
på att slita hela dagen och nu skulle jag jävlar i mig köra
hårt ända in utan att slappa till! Från sista vändpunkten
ökade jag ytterligare ett snäpp och nu började jag också
tänka placeringar. Såg jag någon framför mig skulle
jag om och jag sprang verkligen så fort jag kunde den här biten.
Mitt delmål var 40km och därifrån skulle jag börja
min spurt. Det var en underbar känsla att flyga fram och när
jag till slut började höra speakerns röst från målområdet
började glädjeruset dyka upp och det var verkligen med ett leende
på läpparna jag sprang den sista biten genom den ganska stora
publiken och korsade mållinjen med armarna i vädret. Efter
målgång var jag hög av glädje och tårarna
rann samtidigt som jag blev mottagen av mina supportrar. Att gå
i mål efter en ironman är helt underbart och även om det
var min fjärde målgång var det den bästa någonsin.
Helt underbart!!!
Varv 1: 1.10,10
(37:e)
Varv 2: 1.13,31 (27:e)
Varv 3: 1.10,25 (15:e)
Totalt: 3.34,05 (25:e)
Snittpuls: 149
Resultat
Simning: 1.11,41
T1: 2.22
Cykel: 5.04,27
T2: 1.49
Löpning: 3.34,05
Totalt: 9.54,22 (21:a av 81 i min klass, 30:e svensk totalt av 306 fullföljande)
Eftersnack
Var detta det perfekta loppet? Jag persade på både cyklingen
och löpningen och totalt med 40min. För första gången
tycker jag att precis allt klaffade och jag hade grymt flyt hela vägen.
Mina varvtider/placeringar vittnar också om att taktiken att gå
ut lugnt fungerade väl. Grejen är att även om det känns
lätt går det ofta fort och det är väldigt lätt
att gå ut för hårt. Det är viktigt med tålamod
och att göra sitt eget lopp och det tycker jag att jag lyckades med
den här gången. En ironman är lång och det är
mycket som kan gå fel (och rätt). På Lanza lärde
jag mig att det är viktigare att få i sig vätskan än
att hälla den över sig. Jag drack mycket under cyklingen och
när jag började springa kändes det som tanken var full
och det tror jag är en förutsättning för att lyckas.
Det är svårt att ta igen en vätskeförlust under löpningen.
Så en kombination av god pacing och bra näringsintag var nycklarna
för mig. På Lanza lyckades jag med pacingen men i och med att
jag fick vätskebrist på löpningen tappade jag mycket fart
andra halvan. Nu hade jag två halvmaror med samma tid och det skapar
ju å andra sidan funderingar på om jag gick för lugnt
… Hur som helst var det underbart att kunna avsluta starkt! Jag är
supernöjd och ser redan fram mot kommande lopp.