|
Målet var pers och en tid runt 4.50. Så blev det icke ... Sista månaden har ju dels varit återhämtning efter Kalmar och dels så har jag varit utomlands en vecka och levt allt annat än sunt. Förutsättningarna var kanske inte dom bästa men med den grunden jag har bakom mig och att det kändes bra på gårdagens genomkörare gjorde att jag ändå hoppades på en bra tid. 4.50 tyckte jag var ett realistiskt mål men det primära var ändå sub5 och jag skulle vara nöjd med det. Simningen var tre varv och som väntat gick det lite tungt här. Var inte trött men fick inte upp farten och klev upp på ungefär 36min. Växlingen ut på cykeln gick skapligt men jag glömde att glömma stämpla ut och funktionärerna skrek åt mig :) Fick vackert backa tillbaka men förlorade inget nämnvärt på det. Cyklingen gick riktigt bra. Kanske för bra ... Pulsbandet hade av någon anledning knäppt upp sig under simningen och även om jag satte det på plats igen fick jag ingen kontakt till klockan. Jaja, jag satte fart och taktiken här var kontrollerat till 20km, sedan lite hårdare fram till 80km och lugnt sista milen. Jag klockade stadigt på runt 17min per mil och det kändes fint i benen. Körde om några stycken men inte lika många som jag trodde med den dåliga simningen. Det visade sig sedan vara fler som hade bra cykeltider idag ... Det kändes inte som om jag körde för hårt men jag blev stel i ryggen redan efter sex mil. På väg in till växlingen kollade jag på klockan och såg att jag hade nästan 1.50 på mig för sub5. Känslan var bra så jag blev förvånad när jag började springa. Farten var skaplig men det gjorde grymt ont i svanken. Det har det visserligen gjort förr men inte så här mycket och inte så här länge. I skogspartiet mellan ungefär fyra och sex kilometer fick jag till och med börja gå. Det gjorde riktigt ont och dessutom kändes benen kraftlösa. Jag förstod ingenting och de negativa tankarna hopade sig i huvudet. Jag gick där och funderade starkt på att bryta i varvningen men då fick jag en klapp i ryggen och ett par uppmuntrande ord av Dave. Blev lite uppryckt av det och började jogga igen. Vid varvningen kändes det faktiskt riktigt bra både i ryggen och i benen. Efter några minuter kom nästa bakslag: magen började krångla. I det här läget var min toleransnivå ganska låg och jag tänkte att nu skiter jag i det här och började gå tillbaka till växlingsområdet. När jag var nästan framme började jag fundera på vad fan jag höll på med. Det fanns ju fortfarande chans på pers och jag hade brutit i Nyköping! En DNF på grund av lite trötthet är inte accepterat så jag vände igen. Nu skulle jag i mål och faktum är att det kändes bra resten av vägen. Fick upp flåset igen och kom i alla fatt ett par av dom som passerat mig. Jag försökte in i det sista på att gå under 5.10 men det gick inte riktigt. Kom i mål på 5.11,29 och var riktigt nöjd faktiskt. Det här var första gången jag själv fick uppleva det jag bara läst om tidigare. Svackor är en del av långdistanstävlingar och man kan alltid komma tillbaka. Jag har haft svackor tidigare men inte en sån här djup :) Det var en mäktig känsla att kunna springa skapligt de sista två varven när jag strax innan kände mig som skit. Och även om tiden inte var bra så var det i alla fall pers och framför allt avslutade jag inte säsongen med en brytning. Nu är det bara att ta nya tag! Simning:
36.23 För övrigt så måste jag berömma arrangörerna för en grymt trevlig tävling. Allt fungerade klockrent, funktionärerna var trevliga och banan var riktigt fin. Jag återkommer förmodligen igen. |