14/6 Vätternrundan. 300 km, Motala.

Med inställningen att vi skulle klara 9h fixade vi målet med 10 minuters marginal. Ett väl genomfört lopp som kanske inte riktigt blev som jag tänkt mig men ändå kanon. Placeringen i år blev 125:a :)

03.54 rullade vi iväg i en grymt stor klunga. Sub9- gruppen blev det inte mycket med och inget gick väl egentligen som planerat första milen. Farten var ryckig och det var omöjligt att få ett grepp om den ursprungliga gruppen. Vi hade ju bestämt att stanna i Gyllene Uttern men några ville fortsätta och hur lätt var det att diskutera det med alla? Jag och Niklas försökte cykla upp och ner i klungan på kanske 50 man och samla ihop gänget men det gick inte så bra. Vi gjorde i alla fall så att vi stannade i Gyllene Uttern för att samla ihop oss men många körde vidare. Vi var väl kanske 10 man som stannade.

Efter Uttern flöt det på bra mycket bättre och farten var jämn och fin. Jönköping klarade vi oss från att köra in i även om funktionären i stort sett tvingade oss att svänga in... Hela tiden byttes personer ut i klungan och det funkade väldigt bra. I Fagerhult hade vi nästa stopp och det klarade vi av under 5 minuter. Vi körde sedan ett par mil i dubbla led men det gick inte köra så hela tiden eftersom vi inte var ensamma på banan om man säger så. Ett tag körde vi en klunga som jag tror Clas Björling var med i, tyckte jag kände igen honom. Det gick lite väl fort... Två mil före Hjo kom det in fyra vitklädda killar i klungan som gick upp och drog utan att gå tillbaka... perfekt för oss som bara rullade med. Tack ska ni ha.

Vi var nu åtta stycken från ursprungsklungan kvar och i Hjo låg vi några minuter efter tidsschemat och man började fundera på om det skulle gå. Vi körde på i alla fall och i Karlsborg som var nästa stopp hade vi kört in de förlorade minuterna och låg nu exakt på nio blankt-schemat. Tyvärr tappade vi bort en kille i den depån. Det var stressigt och upptäcktes först när vi kört några km. Som tur var hittade han en annan klunga och klarade 9h han också men han var inte så glad på oss i målet. Jag förstår det.

När det var sex mil kvar började jag tro att vi skulle klara det här. Vi hade då 1.55h på oss och det var ju inte omöjligt. Det började nu också märkas skillnader mellan oss i trötthetsgrad. För min del fick jag problem med kramp sista fem milen. Det låg och lurade hela tiden men jag lyckades hålla den i schack även om jag inte var uppe och drog så mycket som jag skulle velat. I backen upp mot Hammarbron tappade vi en kille till. Han klarade dock också 9h som tur var. David visade stor styrka sista biten där han var helt klart piggast och drog ett väldigt stort lass. Tack David.

Jag hade två tillfällen då jag var riktigt nära att släppa dom andra. Första gången var innan Hammardepån då krampen var ganska besvärande uppför backen och det blev en lucka på några meter. Jag började då tänka på förra året och hur tråkigt det var att inte gå i mål tillsammans så jag bet igen luckan. Förutom krampkänningarna så kände jag mig pigg och jag tänkte helt enkelt att det får bära eller brista. Inför Medevibacken tänkte jag att bara jag hänger med upp här så är jag med i mål men nära toppen var det riktigt nära att benen började knyta ihop sig totalt... Som tur var kom jag upp och kunde trampa igång benen igen. Puh! Sista milen in till Motala gick det bra och det var inga problem att hålla farten. David kunde inte hålla sig och drog upp en långspurt som varken jag eller Niklas kände för att svara på. Manne var dock lite sugen och gick med. Dom var 50m före oss i mål och vi stallde upp oss alla fyra för ett gemensamt målfoto.

Känslan vid målgången var helt klart det största jag varit med om som idrottsman. Jag blev riktigt rörd och när jag fick medaljen runt halsen kändes det som om jag vunnit OS, minst! Mina supportrar mötte upp och jag fick en mängd saker kring halsen... Helt underbar känsla att klara målet.